Manfred beats Beethoven

Musik kan överraska och överrumpla. Som igår, en konsertkväll i abonnemangsserien på Beerwaldhallen. Obligatorisk närvaro, alltså. Och Beethoven. Jaha, det är väl helt ok. Pianokonserter med för all del.

Det blev bättre än förväntat. Visserligen såg man inte mycket av pianisten – platserna var på första raden, rakt nedanför flygeln. Men ljudet var alldeles utmärkt! Och Jonathan Biss, en riktig Beethoven-nörd enligt introduktören, spelade med klarhet och koncentration. Det blev bara bättre och bättre.

Bakom Steinwayflygen fanns dirigentpulpeten. Från positionen på första bänk gick dirigenten, Omar Meir Wellber, inte att ses men att han var på plats framgick. För under flygeln sågs hur hans ben liksom dansade fram musiken. Och visst var det en extra skärpa i orkestern?

Så paus. Pusta ut lite, ett glas vin, titta i programmet, vänta på nästa konsert. Tjajkovskij, opus 58, Manfredsymfonin. Blankt. Pathetique känner man ju till, också Nötknäpparsviten och lite annat. Men Manfredsymfonin?

Det var nog bra  att gå in i ett lyssnande helt utan förväntningar. Låta musiken finnas på egna villkor, liksom växa, sjunka in, gripa tag. För så blev det, inte minst genom Omar Meir Wellbers tolkning av den här sällan spelade symfonin. I programbladet skriver han:

”Jag måste medge att jag har svårigheter med Tjajkovskis Manfredsymfoni. Det är en ovanlig och märklig skapelse.” Och lite längre fram: ”… vad jag egentligen försöker säga är att Tjajkovskij, genom att skapa ett mycket tveksamt experimentellt verk, i själva verket skapar en mycket mänsklig och och komplicerad Manfredsgestalt. I stället för att närma sig den självklara ”hjälten” målar han en annorlunda hjälte, kanske till och med en antihjälte. Hur han uttrycker detta musikaliskt tycker jag är ytterst fascinerande. Man måste känna att denna symfoni liknar andra en hel del, men att den samtidigt är väldigt annorlunda …”

Ja, Oman Meir Wellber använde dirigentpinnen. Men också hela kroppen, den tycktes dansa fram symfonin i tätt samspel med orkestern. Helt fantastiskt! Vilket driv, vilket engagemang. Och musikerna, fulla av koncentration – för det är ett inte helt enkelt stycke – tycktes synbart också njuta av sin musik. Ovanligt att se svala, ibland lite stela och blasé, symfoniker så engagerade.

Det här var något speciellt, så kändes det. Men att beskriva musik och musikaliska upplevelser med ord är omöjligt, faktiskt en smula löjligt. Men hela konserten sändes i P2 och finns att lyssna på webben.