Manuffen

Hudiksvall, så kändes det efter ett antal stadsbesök, är långtifrån Sveriges charmigaste småstad. Stan hade sin storhetstid i slutet på 1800-talet som utskeppningshamn för massaved och virke. På den tiden kunde Hälsinglands träpatroner göra upp sina affärer och dricka punsch på Stadshotellet, eller ”Statt” som man sa.

Hotellbyggnaden, uppförd 1878 och nu under renovering, är centralt belägen och har fin utsikt mot hamnen. Hotellet finns kvar, men i ny regi. Quality hotels har tagit över (se den lilla skylten). Och restaurangen, där man förr kunde bli serverad mat, grogg och drinkar av kypare i vita serveringskavajer med blänkande mässingsknappar, har blivit O’Learys (establ. 1988, minsann). Nu är det öl och engelsk ligafotboll på storbilds-tv som gäller.

Handel och fiske var länge de näringar som, vid sidan av skogen, dominerade Hudiksvall. Om det vittnar de pittoreska fiskebodarna i hamnen, och det speglas i namnet på Salutorget som ligger centralt i stan. Fram till 1960-talet kom bönderna i stadens omgivningar dit med sina produkter för avsalu eller för att leverera till butiker i torgets närhet.

Idag bedrivs ingen handel på Salutorget. Mat, mjölk och andra dagligvaror köps i stora livsmedelslador, som drivs av ICA, Coop och Lidl, en bit utanför stadskärnan. Också annan handeln har flyttat inomhus; två kvarter intill torget har byggts om till gallerior. Där finns alla de vanliga affärerna; HM, KappAhl, Dressman, Elgiganten och Clas Ohlson; för att nämna några. Men platsen och namnet finns kvar. Fast idag är torget omgjort till parkeringsplats.

Eftersom miljonprogrammets rivningsraseri inte nådde fram till Hudiksvall på 1960/70-talen, så är bebyggelsen i stadskärnan i huvudsak intakt. Där finns också en del av den gamla stadens alla småbutiker kvar. Som stockholmare på jakt efter kardborreband (!), kändes det dock bäst att söka det jag var ute efter i en välbekant butik. Åhléns borde väl vara var ett säkert kort. Men varuhuset var nedlagt visade det sig. Så jag chansade och gick in i en symaskinsaffär. Inte alltför långsökt tänkte jag.

Det var förstås fel, för där jag hänvisades vänligt till ”Manuffen” som låg på hörnet i kvarteret. En affär jag gått förbi många gånger på väg till Wayne´s coffee för att dricka en  cappuccino, och som jag undrat vad det var för slags butik. Namnet sa mig ingenting och i skyltfönstret var det mest damunderkläder som exponerades. Inget för mig. Och så undrade jag vad en ”manuff” var för något?

Det visade sig vara helt rätt: jag klev in i en gammaldags sybehörsaffär. Men utöver tyger, nålar och tråd, garner och gardiner, kardborreband och annat, har sortimentet kompletterats med underkläder av modernt snitt, mest för damer men också för herrar. Men hur kom det sig att affären hette ”Manuffen” och inte ”Ohlsons tyger” eller något liknande? Så med kardborrebandet i handen, men fortfarande undrande, klev jag ut ur butiken

Återbördad till Mellanfjärden från stan var det dags  att googla på manuff. Och på nätet dök förklaringen upp, dessutom med en intressant historia i släptåg. Manuffen, visade det sig, är ett av Hudiksvalls äldsta företag, 122 år gammalt! Om det kan man läsa i en artikel i Hälsinglands allehanda: http://halsingeallehanda.se/122ar-tyg/ . Det är också i företagets historia som nog förklaringen till namnet – ”manuffen” – finns. Det är en förkortning, kanske ett smeknamn, av ”manufaktur”. Faktiskt står det så på den vackert smidda skylten utanför entrén.

Lite klokare således. Men vad är då manufaktur för något? För inte heller det är ett begrepp som används särskilt ofta idag. En sökning i Wikipedia klargjorde: manufaktur var, ”en enklare form av tillverkningsindustri, ett mellanting mellan hantverksmässig tillverkning och fabriksdrift. Det innebar att många hantverkare arbetade under en gemensam arbetsledning, oftast även i samma lokal”.

Manufakturer var alltså föregångare till den storskaliga industriella produktion som växte fram under slutet av 1800-talet och som sedan dess har präglat och format vårt samhälle. Ett produktionssystem med standardiserade och masstillverkade varor som idag drivs av stora, internationella företagskedjor, alla med välkända varumärken.

Det var alltså spåren av ett för-industriellt  produktionssystem som, om än lite kryptiskt, levde kvar i form av ett butiksnamn. Och det är aspekter av den samhällsomvandling som industrialiseringen och masskonsumtionen inneburit som återspeglas i Hudiksvalls  stadskärna. Tänk vad ett besök i en sybehörsaffär, på jakt efter ett kardborreband, kan vindla upp för historia.”Glada Hudik” är nog, trots allt, en både intressant och lite charmig småstad!