Är en ordlös pjäs, omkring 2 1/2 timme lång verkligen teater? Definitivt, dessutom bra teater! I alla fall gäller det Lars Noréns senaste verk, Stilla liv, som nyligen haft premiär på Dramatens scen Elverket. Gå och se!
Men kanske – för att uppskatta föreställningen är det nog bra att vara öppen för att teater inte alltid behöver präglas av stark dramatik, lysande skådespelarprestationer eller en intressant dialog. Utan i stället rikta uppmärksamheten åt det där andra som bär fram en pjäs: dramaturgin, scenrummets utformning, belysning och annat. Betydelsefulla och meningsbärande aspekter, som inte alltid får den uppmärksamhet de förtjänar, utan hamnar i skymundan av texten och berättelsen. Kanske till och med betraktas som ett slags dekorationer.
Ofta finns en förväntan att teater ska präglas av det dramatiska: känslor, konflikter, dilemman, stora gester och liknande. Så inte i Stilla liv. Den här föreställningen flyter lågmält och sömlöst fram genom cirka 100 korta tablåer, ingen längre än 2 minuter, ofta kortare än så. Sammantaget blir ögonblicken en gestaltning av människors liv, och hur livets villkor förändrats, från seklets början fram till 1900-talets slut. Föreställningen är därför, så tänker jag, också en hyllning till det vanliga, vardagliga livet (vad det nu är), och all den dramatik som obevekligen ryms i ett människoliv, från vaggan till graven.
Att långsamt sjunka in i föreställningen blir som att bläddra i ett gammalt fotoalbum eller att titta igenom en serie diabilder. Minnen, erinringar väcks till liv. Tystnade tankar, associationer, kanske också känslor träder fram. Och för att verkligen ta in sådant som nästan är ohörbart, ja då får de bullrande orden inte störa. Samtidigt som det där stilla, rasslande ljudet i scenväxlingarna markerar att ett blad vänts i albumet eller att en ny bild matats fram i projektorn.
I Stilla liv välts även textens och dialogens dominans över ända. Det blir särskilt tydligt i en scen där vita A4-blad kastas ut över scengolvet – kanske är det alla oskrivna manusblad? – och som skådespelarna sedan ivrigt genomsöker i hopp om att finna ett meddelande, några ord att läsa upp, något att förmedla. Men när en av skådespelarna äntligen hittar ett ark där något tycks vara nedskrivet, och jublande glad överlämnar det till en annan aktör, så förkastas texten. Bokstavligen. Arket knöcklas ihop med en missnöjd grimas och kastas bort. Orden väger lätt.
På ett märkligt sätt växer en helhet sakta fram ur de korta scenerna. Men det är inte författarens tankar får form ur det ordlösa. I fokus hamnar i stället den berättelse jag själv konstruerar, byggd på de igenkännanden, tankar och minnen pjäsen lockar fram. I likhet med alla i publiken är jag delaktig i teaterskapandet och bygger upp en egen berättelse utifrån de fragment som gestaltas på scenen. Och när vi lämnar teatersalongen så bär säkert var och en med sin egen tolkning, sin egen berättelse. Ingen den andra lik.
Det hela är fantastiskt skickligt genomfört. Distinkt och rytmiskt. I föreställningen finns vare sig tydliga huvudpersoner eller roller, men väl skådespelare som gestaltar och iscensätter. Ensemblen, kollektivet, är det viktiga. Och det är en pjäs där människor i alla åldrar – från barn till pensionärer – medverkar både som gestalter och som aktörer. Teatern, det fiktiva och föreställda, både speglar och går samman med det verkliga livet. Kanske är det också för att så många barn och ungdomar medverkar på scenen som pjäsen börjar kl 18.00. Annars är det ju en alltid timme senare som (den imaginära) ridån brukar gå upp.
Hur kan det här funka? Ja, för att forma en sådan här iscensättning krävs en riktig dramatiker, något som ju Lars Norén är. Men den i andra texter så ordrike författaren och upphovsmannen till många mörka pjäser, överraskar här med en stillsam pjäs med mycket tystnad. Helt utan ord och dialog. Bara Norén kan göra en sådan vändning.
Eller, hur var det? Hörde jag ändå inte en av skådespelarna vid ett tillfälle viska fram ett ord till publiken: ”puss”. Kanske ett slags hälsning? Men från vem? Kanske hörde jag fel, kanske var det ett ord som jag lade i aktörens mun när han tyst rörde sina läppar? För jag är inte helt säker på att det var en replik i pjäsens manuskript som jag tyckte mig höra …
Ordvändningar 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.