Mestadels skriver jag om Sixten på Facebook. Han har ju en alldeles egen Facebooksida: @SixtenBuhund. Det känns mindre pretentiöst att berätta om honom och vad vi har för oss i det forumet än i en blogg. Kortare texter och mer bilder. Det är bara att gå in och gilla hans sida, så kommer uppdateringar i Facebookflödet. Om ni finns med där, förstås.
Samtidigt. Inläggen på Facebook är flyktiga. Man scrollar igenom de senaste statusuppdateringarna för att se om något är av intresse. Ögonblicksbilder, fragment. Vem orkar leta sig bakåt, binda samman och hitta kopplingar mellan inlägg? Lite längre texter lämpar sig därför bättre för en blogg tänker jag. Den har ju en avsändare och inläggen blir inte en del i den kakafoni Facebookflödet utgör. Mer fokuserat och sammanhållet.
Men trots att Sixten är ett av mina bloggteman har det varit tyst om honom här. Men framöver, tänker jag, ska jag skriva lite mer här om av vad vi håller på med. Säkert blir det om Nosework, där vi nu är på jakt efter ett tredje diplom så vi kan bli uppflyttade till klass 2. Om agility som Sixten gillar och där jag kämpar för att hänga med i hans fart (och det gör jag inte …). Kanske om utställningar där Sixten ofta får mycket fina bedömningar, men som han inte är så förtjust i. Eller om ”familjeträffen” i somras med mamma Bliss, pappa Affe och kullsyskonen Zack och Sunna. Förstås också om hur kul det är att leka med kompisarna Mia och Mysan här i Mellanfjärden.
Det finns mycket mer att berätta om tiden från att han var en liten valp, till att nu vara en unghund på 20 månader. Nästan vuxen. Men det får vara. I stället får det räcka med ett litet bildcollage. Och så får det här inlägget bli en nystart på bloggen med text och bilder på Sixten, men också om annat. Men … för säkerhets skulle lägger jag också ut en länk till inlägget på Facebook! Så att att också alla buhundsvänner (förstås också andra) där kan gå in på bloggen och läsa om man skulle vilja. För trots att uppdateringarna där snabbt försvinner, så har Facebook sina poänger …
Ofta finns en förväntan att teater ska präglas av det dramatiska: känslor, konflikter, dilemman, stora gester och liknande. Så inte i Stilla liv. Den här föreställningen flyter lågmält och sömlöst fram genom cirka 100 korta tablåer, ingen längre än 2 minuter, ofta kortare än så. Sammantaget blir ögonblicken en gestaltning av människors liv, och hur livets villkor förändrats, från seklets början fram till 1900-talets slut. Föreställningen är därför, så tänker jag, också en hyllning till det vanliga, vardagliga livet (vad det nu är), och all den dramatik som obevekligen ryms i ett människoliv, från vaggan till graven.
I Stilla liv välts även textens och dialogens dominans över ända. Det blir särskilt tydligt i en scen där vita A4-blad kastas ut över scengolvet – kanske är det alla oskrivna manusblad? – och som skådespelarna sedan ivrigt genomsöker i hopp om att finna ett meddelande, några ord att läsa upp, något att förmedla. Men när en av skådespelarna äntligen hittar ett ark där något tycks vara nedskrivet, och jublande glad överlämnar det till en annan aktör, så förkastas texten. Bokstavligen. Arket knöcklas ihop med en missnöjd grimas och kastas bort. Orden väger lätt.
Det hela är fantastiskt skickligt genomfört. Distinkt och rytmiskt. I föreställningen finns vare sig tydliga huvudpersoner eller roller, men väl skådespelare som gestaltar och iscensätter. Ensemblen, kollektivet, är det viktiga. Och det är en pjäs där människor i alla åldrar – från barn till pensionärer – medverkar både som gestalter och som aktörer. Teatern, det fiktiva och föreställda, både speglar och går samman med det verkliga livet. Kanske är det också för att så många barn och ungdomar medverkar på scenen som pjäsen börjar kl 18.00. Annars är det ju en alltid timme senare som (den imaginära) ridån brukar gå upp.
tt som vi tog hand om när hon gick bort för snart två år sedan, var med mig under nästan hela byggtiden. Han tyckte om att vara ute och gick ibland sina äventyrspromenader ner till havet. Han var en snäll och stillsam äldre kattherre på 15 år. Men under hösten blev han allt tröttare, blev mager och tacklade av. Giftstruma var veterinärens diagnos, så han fick stilla somna in. Det var på annandagen. Sorgligt.
Lägg därtill monumentala operaverk. Föreställningar på över fem timmar, baserade på förlegade myter och sagoberättelser, med stereotypa roller och skruvade intriger. Ett exempel är Parsifal, Wagners sista verk som spelas på Operan. Handlingen bygger på den medeltida legenden om den ”rene dåren” (en ”nyttig idiot” skulle man kanske säga idag) som räddar det spjut som genomborrade Kristus på korset, och med det botar graalriddarnas konung Amfortas och säkrar uppdraget att vakta den heliga skålen graal (som innehåller Kristi blod). Ganska krystat kan man tycka.
I första akten kliver nämligen en kvinna, ”en cool professor i dräkt, höga klackar och anteckningsblock” som Ebba Witt Brattström skriver, in på scenen, och ställer sig vid en skrivpulpet – utan att sjunga en ton! Hon tycks notera vad som pågår för att sedan, lika tyst som hon gjorde entré, lämna scenen. Här finns något förbryllande, och en diskret referens till nutid kan anas. Och det som antyddes i första akten blir också slutscenen i den tredje där Parsifal, som ”räddat” den gamla riddarorden, betraktar ett nutida slags ordenstempel – något som skulle kunna vara en akademi, symboliserat av ett universitetsbibliotek – och därmed sätter ett frågetecken vid vår tids graal-idealiseringar.
Därför är det viktigt att påminna inte bara om de tolkningar som kan finnas inbäddade (eller inpyrda) i ett verk, utan också peka på de nya tolkningsmöjligheter som trots allt kan öppnas upp ur till synes hopplöst föråldrade verk. För, som Hans Ruin skriver i sin slutreplik där han tonat ner sitt entydiga fördömande av Wagners idé med texten: ”Tonerna får liksom texterna att adlas. Men när de för-klingat och berusningen släppt får man helt enkelt förlika sig med tanken att skönhet och grymhet kan uppträda i en och samma gestalt. Ja, att världen är just så tvetydig.”.
Men vad händer när kommunal myndighetsutövning läggs ut på entreprenad? Vilka komplikationer och dilemman kan uppstå för en inhyrd konsult, men också för den kommunala organisationen och personerna i toppen av dem när myndighetsutövning – eller mer precist underlaget för sådana beslut – läggs ut på entreprenad? Hur påverkas balansen mellan olika intressen och de avvägningar som ska göras? Blir det till exempel svårare att värna om de allmänintressen lagstiftning anger, i relation till de särintressen olika makthavare kan tänkas har? Vad händer med den transparens som förväntas känneteckna offentliga och demokratiskt förankrade beslutsprocesser? Hur påverkar det handläggarnas – förlåt: konsulternas – integritet?
Ett nytt tema som föregående bloggpost handlade om är Tjänstemän. Det är ett experiment, ett slags följetongsskrivande, där jag genom en serie bloggposter ska försöka utveckla resonemang som grund för en essä på temat offentliga tjänstemän genom skönlitteratur. Därför blir nog dessa inlägg lite längre än vad som är brukligt. Troligen också helt textbaserade, utan bilder som lättar upp. För vem blir glad av bilder som den här?
Musik kan överraska och överrumpla. Som igår, en konsertkväll i abonnemangsserien på Beerwaldhallen. Obligatorisk närvaro, alltså. Och Beethoven. Jaha, det är väl helt ok. Pianokonserter med för all del.
: ”… vad jag egentligen försöker säga är att Tjajkovskij, genom att skapa ett mycket tveksamt experimentellt verk, i själva verket skapar en mycket mänsklig och och komplicerad Manfredsgestalt. I stället för att närma sig den självklara ”hjälten” målar han en annorlunda hjälte, kanske till och med en antihjälte. Hur han uttrycker detta musikaliskt tycker jag är ytterst fascinerande. Man måste känna att denna symfoni liknar andra en hel del, men att den samtidigt är väldigt annorlunda …”
Ja, Oman Meir Wellber använde dirigentpinnen. Men också hela kroppen, den tycktes dansa fram symfonin i tätt samspel med orkestern. Helt fantastiskt! Vilket driv, vilket engagemang. Och musikerna, fulla av koncentration – för det är ett inte helt enkelt stycke – tycktes synbart också njuta av sin musik. Ovanligt att se svala, ibland lite stela och blasé, symfoniker så engagerade.
nde lite omtumlad, i Aula magna för att höra på dagens Key note speaker, Torgny Roxå. Han pratade om mikrokulturer inom akademin. Intressant och viktigt. Och ganska snabbt hade jag i tanken återvänt till mitt gamla arbetssammanhang. Men något gnagde.
Nej, det har jag allt svårt att tänka mig. Den enda rimliga förklaringen är – kepsen. Den tycks ge mig en definitiv åldersbestämning. Men att ena dagen erbjudas ekonomiskt stöd, och dagen därefter fysiskt hjälp – det är för mycket. Hädanefter får kepsen hänga kvar hemma!
Ordvändningar 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.