Kepsen – igen?!

Igår var det pensionärsrabatt på Hemköp. Idag eskalerade det ännu ett snäpp. Vad har  hänt?

I förmiddags besökte jag  min gamla arbetsplats, Stockholms universitet. Tänkte lyssna på några föredrag som gavs på Lärardagen där – ett forum för att utbyta erfarenheter om undervisning och lärande. Lite intressant tyckte jag, och trevligt att träffa gamla kollegor.

Väl framme satte jag mig, fortfarande lite omtumlad, i Aula magna för att höra på dagens Key note speaker, Torgny Roxå. Han pratade om mikrokulturer inom akademin. Intressant och viktigt. Och  ganska snabbt hade jag i tanken återvänt till mitt gamla arbetssammanhang. Men något gnagde.

Vad hade hänt? Jo, på bussen till universitetet – det var ganska fullt med folk på väg till sina arbeten – så reser sig en man, runt 50 år, och erbjuder artigt sin plats till mig!!! Snällt, förstås. Men varför erbjuda just mig en sittplats?  Jag hade ju bara stannat till för att stoppa ner mobiltelefonen med busskortet i fickan. Såg jag så himla skröplig och stöpplig ut?

Nej, det har jag allt svårt att tänka mig. Den enda rimliga förklaringen är – kepsen. Den tycks ge mig en definitiv åldersbestämning. Men att ena dagen erbjudas ekonomiskt stöd,  och dagen därefter fysiskt hjälp – det är för mycket. Hädanefter får kepsen hänga kvar hemma!