Mister mjau

Katter har, som alla vet och som T S Eliot en gång skrev, inte bara ett namn. De har många. Ett i stamtavlan, ett eller flera i vardagen, och så ett eget, hemligt, ”kattiskt” namn som vi inte vet något om.

Boris, vi håller oss till bruksnamnet här, är en mild och social katt. En äldre kattherre som gillar att vara med. Nästan alltid talar han om att han minsann märkt att man kommit in i ett rum, även om han ligger och vilar i sin bur. Förstås också när han vill ha uppmärksamhet. Och när det vankas mat, ja då kan han låta väääldigt uppfordrande när han svansar runt.

Så Boris pratar. Sån är Borisen, eller Borisgubben som han också kallas beroende på vad som känns rätt för stunden. Och nu har han fått ett ytterligare ett namn: Mister mjau.

Men, det är ju så att man själv också pratar med katter. På något sätt borde de väl förstå, tänker man. Men, har jag märkt, katter är väldigt dåliga på att förstå vanlig talad svenska, sämre än hundar. Hur det är med skriven svenska vet jag inte, men förmodligen är det inte bättre ställt med detta.

Så det blir till att anpassa sig. Man får försöka uttrycka sig på kattspråk helt enkelt. Vilket  inte är så lätt, för det är svårt att veta hur  jamanden uppfattas och egentligen betyder. Men man måste försöka.

Så vi går här och jamar åt varandra. Fast nog ingen egentligen förstår vad den andra menar. Men det blir liksom trevligare så. Kanske är det också så att vi båda undrar vad Mister mjau egentligen vill …