Richard Wagner. Ett namn som väcker skepsis. Den tyske kompositören var dokumenterat antisemit, hans operaverk uppskattades av Hitler. Inte lovande. I Wikipedia kan vi läsa att Wagner idémässigt var en mysticistiskt inriktad romantiker och nationalist; starkt influerad av Schopenhauer och att han verkade i samma idétradition som Nietzsche. – Oj, är det lätt att tänka. Och i samma tanketag förpassa Wagner och hans musik till historiens skräckkabinett.
Lägg därtill monumentala operaverk. Föreställningar på över fem timmar, baserade på förlegade myter och sagoberättelser, med stereotypa roller och skruvade intriger. Ett exempel är Parsifal, Wagners sista verk som spelas på Operan. Handlingen bygger på den medeltida legenden om den ”rene dåren” (en ”nyttig idiot” skulle man kanske säga idag) som räddar det spjut som genomborrade Kristus på korset, och med det botar graalriddarnas konung Amfortas och säkrar uppdraget att vakta den heliga skålen graal (som innehåller Kristi blod). Ganska krystat kan man tycka.
Vilken relevans kan berättelser av sådant slag ha idag? Blir inte operan ett sätt att, genom musikens makt, tradera ideologiskt förkastliga politiska ideal och tveksamma människobilder? Därför är det kanske lika bra att vända i operafoajén, ägna kvällen åt något annat trevligt. Kanske kolla en fotbollsmatch på tv, eller slutspelet i ishockey (också de ibland långdragna femaktare med sudden death)? Eller läsa på för att vaccinera sig mot dåligt samvete och försåtlig ideologisk påverkan. Så att man ”vet” vad man hör – eller ska höra – och vad tonerna betyder redan innan de klingat fram.
Den uppsättning av Parsifal som spelas nu hade premiär hösten 2013. Den föranledde då en diskussion på DN debatt om det politiskt korrekta i att sätta upp verket, med inlägg av bland annat Hans Ruin och Ebba Witt Brattström; (en sammanställning av diskussionen finns här, i Parisfaldebatten i DN). Ruin menar i sitt första inlägg att vi i Parsifal står ”öga mot öga och öra mot öra med den moderna europeiska fascismens och antisemitismens estetiskt förgyllda försångare” och att operan ”är en försåtlig maskering av Wagners antisemitism och kvinnofientlighet”. Han ger därmed verket mycket tydligt en entydig och förkastlig innebörd. Axel Englund, en annan debattör, invänder dock och menar att denna uppsättning, i likhet med all annan scenkonst, inte kan betraktas som en avslutad produkt med en oföränderlig, essentiell kärna. ”En opera är aldrig mer än halvfärdig innan den äger rum i salongen, och när ridån går ner är den lika halvfärdig igen”.
Naturligtvis har de som skapar teater, musik och annan konst intentioner med sitt arbete, idéer som vävs in i konstverken. Men varken ett teatermanus eller musikpartitur har ett statiskt och oföränderligt uttryck, varje gång det iscensätts så tolkas det, verket modifieras och transformeras, innebörder förskjuts. Därför har regissörer och dirigenter sin betydelse, liksom skådespelare och musiker, kanske också vi i publiken som möter ett verk. Teater och musikverk är också ”infärgade” av tidigare uppsättningar och de tolkningar som gjorts av dessa liksom de historiska verkningskontext de ingått i – hur föreställningarna uppfattats och använts.
Att fixera deras mening, att entydigt fastslå vad en opera eller teaterföreställning ska säga oss och hur de ska upplevas är problematiskt. Konstverk är, och måste därför vara, mångtydiga och öppna för olika tolkningar och iscensättningar. Därför gäller det att lyssna lyhört, att vara öppen för de nya tolkningsmöjligheter en viss iscensättning möjliggör. Många gånger blir också scenografin betydelsebärande som en slags kommentar till ursprungsberättelsen, en kommentar som kan öppna upp, skapa nya sammanhang och ge nya tolkningsmöjligheter.
I första akten kliver nämligen en kvinna, ”en cool professor i dräkt, höga klackar och anteckningsblock” som Ebba Witt Brattström skriver, in på scenen, och ställer sig vid en skrivpulpet – utan att sjunga en ton! Hon tycks notera vad som pågår för att sedan, lika tyst som hon gjorde entré, lämna scenen. Här finns något förbryllande, och en diskret referens till nutid kan anas. Och det som antyddes i första akten blir också slutscenen i den tredje där Parsifal, som ”räddat” den gamla riddarorden, betraktar ett nutida slags ordenstempel – något som skulle kunna vara en akademi, symboliserat av ett universitetsbibliotek – och därmed sätter ett frågetecken vid vår tids graal-idealiseringar.
En sak är dock recensenter och skribenter ense om, och i detta är det bara att instämma: det är bitvis fantastiskt vacker musik Rickard Wagner skapat i Parsifal. De fem timmarna gick fort, en hockey-match kan vara betydligt segare. Och att se musikdramat iscensättas liksom att höra – faktisk också känna tonerna från instrumenten vibrera i luften – samt ana hur musiken fångar och berör publiken, ja det gör upplevelsen än mer komplex och mångfasetterad. Förstås är det i detta som musikens, och operans kraft ligger, magisk och förförisk.
Därför är det viktigt att påminna inte bara om de tolkningar som kan finnas inbäddade (eller inpyrda) i ett verk, utan också peka på de nya tolkningsmöjligheter som trots allt kan öppnas upp ur till synes hopplöst föråldrade verk. För, som Hans Ruin skriver i sin slutreplik där han tonat ner sitt entydiga fördömande av Wagners idé med texten: ”Tonerna får liksom texterna att adlas. Men när de för-klingat och berusningen släppt får man helt enkelt förlika sig med tanken att skönhet och grymhet kan uppträda i en och samma gestalt. Ja, att världen är just så tvetydig.”.
Ordvändningar 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.