Ordvändningar

I dagstidningarna kan vi på familjesidorna läsa om enskilda människor. Personporträtt, bemärkelsedagar och så förstås minnesord och dödsannonser. De här sidorna blir alltmer intressanta med åldern.

Det har alltid handlat om människor och deras familjer. Men idag, lördag den 31 januari 2015, noterar jag något annat. Bland dödsannonserna finns en stor annons, kanske 1/6-dels sida, jag har aldrig sett någon större, som uppmärksammar Peter Wallenbergs bortgång. Men det är inte familjen, utan en samling styrelseordföranden och verkställande direktörer som står bakom annonsen och framför sina kondoleanser till den framlidnes familj.

Det är företagen, inte familjen, som sörjer en av de sina och som beskriver hans betydelse och vill ge honom ett offentligt erkännande: ”His remarkable personality will stay in our memories well into the future”, kan man läsa. Plötsligt framstår döden som en företagsangelägenhet. Kanske som en ny arena för ”corporate branding”, eller något liknande?

Men är det här verkligen så konstigt? Egentligen inte, i alla fall inte i dagens samhälle. Snarare är det ett nytt uttryck för uppluckringen mellan det privata och den organiserade offentligheten.  Det är de företag (och andra slags organisationer) som vi tillhör och verkar i som ger oss en viktig del av vår identitet. Och då är det måhända inte så märkligt att också de ger uttryck för sin sorg och saknad. Men bra konstigt känns det allt.

Teaterföreställningar uppfattas och tolkas på olika sätt. Det finns, liksom i livet, sällan entydighet och klarhet. Och det är många gånger en poäng.

Teaterföreställningar är också förrädiska. Ibland blir man engagerad och entusiastisk, spelet, eller texter, eller något annat  var fantastiskt. I alla fall när spelet är slut och man är på väg hem (eller någon annanstans). Men det klingar av, de spontana intrycket förflyktigas. Och ibland är det precis tvärtom. En pjäs som förefaller enkel och okomplicerad, efter 15 minuter har man förstått vad det hela går ut på, som Leif Zern skrev i recensionen i DN. Kanske såg han ses det han ville se.

Men teaterföreställningar kan också vara precis tvärtom. Om de första intrycken är vaga, så kan både text och spel med tiden växa. Det är ett slags långtidsverkan, det krävs tid för att det viktiga och betydelsebärande ska göra sig hörda. Föreställningen behöver mogna och sjunka in, så att skikt som ligger bortom det uppenbara kan träda fram.

Vintersolstånd är just en sådan pjäs. På ytan kan den te sig som en lightversion av en Norén-pjäs, så där lagom svart och framför allt fullt begriplig. Så varför bry sig. Särskilt som iscensättningen skapar ett slags osäkerhet om vad det är som pågår på scenen. Är det gestaltad dramatik, eller är det ett slags talboksföreställning, där kommentar och scenanvisningar allt som oftast avbryter skådespelarnas agerande. Var finns egentligen texten? Är det som sägs på scenen, eller det som sägs om de situationer och skeenden som gestaltas?

Ja, man kan undra. Och det gjorde också jag igår, både under och efter det att jag sett föreställningen. Men det fanns också något annat, något vagt som jag inte kunde släppa. Och det var en replik, som fladdrade förbi, fångade mig och blev nyckel till mitt sätt att tolka och förstå det jag varit med om: ”Vilken verkan har en bild?” Så löd repliken, och det är den frågan som jag tror att pjäsen ställer.

Kan en sådan fråga ställas? Ja, självklart! Men hur ska den ställas, och framför allt hur ska en sådan fråga gestaltas för att inte ramla ner i det triviala? Plötsligt så blir föreställningens  avskalade formspråk, och det på något sätt ”icke-teatriska” en nyckel till min tolkning. Föreställningen blir till metateater, som ställer frågan om vilken verkan de stiliserade, och därmed ganska förutsägbara, rollgestalter och bilder som iscensattes?

På det sättet hade Leif Zern rätt, för det mesta i spelets gång var förutsägbart, men just i detta missade han pjäsens centrala idé. Utifrån den här tanken så blir också  berättarrösterna i pjäsen (som jag irriterade mig lite på och fann onödiga) centrala, de tolkar och förklarar de stiliserade bilder som skådespelarna iscensatte. Tänk bara på hur, särskilt i pjäsens inledning, skådespelarnas rörelserna ”frystes” för att ge utrymme åt berättarrösterna. De är ställföreträdande åskådare.

Förresten, slår det mig när jag gör en paus i skrivandet, pjäsen börjar ju med en projicerad bild som övergår till spel på scenen. Och i slutet så förstör konstnären sin egen bild. Hmm. Jag är nog något på spåren …

Så idag var pjäsen något annat än igår. Inte bara välspelad, utan också intressant. Men säkert kan andra avkodningar göras. Enda sättet är att uppleva pjäsen på plats. Dramatens Lilla scen spelas den på, mer info på den här länken. http://www.dramaten.se/Repertoar/Vintersolstand/