I dagstidningarna kan vi på familjesidorna läsa om enskilda människor. Personporträtt, bemärkelsedagar och så förstås minnesord och dödsannonser. De här sidorna blir alltmer intressanta med åldern.
Det har alltid handlat om människor och deras familjer. Men idag, lördag den 31 januari 2015, noterar jag något annat. Bland dödsannonserna finns en stor annons, kanske 1/6-dels sida, jag har aldrig sett någon större, som uppmärksammar Peter Wallenbergs bortgång. Men det är inte familjen, utan en samling styrelseordföranden och verkställande direktörer som står bakom annonsen och framför sina kondoleanser till den framlidnes familj.
Det är företagen, inte familjen, som sörjer en av de sina och som beskriver hans betydelse och vill ge honom ett offentligt erkännande: ”His remarkable personality will stay in our memories well into the future”, kan man läsa. Plötsligt framstår döden som en företagsangelägenhet. Kanske som en ny arena för ”corporate branding”, eller något liknande?
Men är det här verkligen så konstigt? Egentligen inte, i alla fall inte i dagens samhälle. Snarare är det ett nytt uttryck för uppluckringen mellan det privata och den organiserade offentligheten. Det är de företag (och andra slags organisationer) som vi tillhör och verkar i som ger oss en viktig del av vår identitet. Och då är det måhända inte så märkligt att också de ger uttryck för sin sorg och saknad. Men bra konstigt känns det allt.
Ordvändningar 