Ordvändningar

Mallerian

I höstas öppnade ”Mall of Scandinavia” i närheten av Frösunda där jag bor. Gallerian ligger på andra sidan järnvägsspåren, och under lång tid kunde jag följa hur en ny bro sakta knuffades fram över spårområdet. Innan dess behövdes en lång omväg för att komma över till grönområdet vid Råstasjön och den delen av Solna.

Sen en tid är bron på plats och det är lätt att ta sig till ”Mall of Scandinavia” – om man skulle få lust att shoppa, gå på bio eller något sånt. Ännu bättre är att det blev enkelt att promenera runt Råstasjön, en del av Solna som ännu inte förvandlats till trafikleder eller kontorskomplex. Ett stort plus för bron över järnvägspåren.

Massor med butiker finns det i ”Mall of Scandinavia”. Tjusigt invändigt är det också. Och finurligt byggt. Har man väl tagit sig in i shoppingtemplet är det inte helt lätt att hitta ut, man tappar liksom orienteringen. Men, det ska medges, det är en attraktiv och spännande arkitektur – invändigt i alla fall. Så man kan strosa runt, shoppa eller bara ögonshoppa, helt bortkopplad från världen utanför. Om man har lust, ork och tid.

Men – vad ska plejset kallas? ”Mall of Scandinavia” är ju för långt och klumpigt. Men bara ”Mallen” då? Vad då för mall tänker jag, mall för vad? Kanske pröva ett mer engelskt klingande uttal: ”Måålen” eller något sånt. Det passar ju bra med Målbron, som leder fram till gallerian från pendeltågsstationen. Men lite krystat är det allt. Kanske en akronym: MOS-gallerian? Men det ger konstiga associationer. Friendsgallerian skulle också kunna vara ett alternativ, när nu väl ”Friends arena” börjat bli etablerat. Men ändå inte.

Idag kom Rocky, seriestrippen om livet i DN av Martin Kellerman med den lika enkla som geniala lösningen. Förstås. Mallerian ska stället fortsättningsvis kallas. Inget snack! Tack Rocky!

Pensionärsrabatt

– ”Det blev inte 94 kronor, utan 89”, sa killen som satt i kassan på Hemköp. – ”Jaha?”, sa jag lite undrande.

– ”Pensionärsrabatt”, svarade han, ”det är onsdag idag”. Paus. ”- För jag antar att du är det?”.

Det här var första gången jag blev identifierad och kategoriserad som den jag numera är. Annars brukar det vara tvärtom. Men det går alltså varken att dölja, eller förneka, att jag numera tillhör kategorin daglediga.

Vad avslöjade mig, kan man undra? Förstås lite misstänkt att en man handlar mjölk, paprika, päron, tomater och grapefrukt på Hemköp kl 11 en vanlig onsdagsförmiddag. Eller var det att jag hade med mig en påse från Thelins konditori? Men det är nog lite långsökt.

Kepsen, förstås var det kepsen! Kanske i kombination med det där andra. Och när jag såg mig om i butiken, visst fanns fanns där flera andra, misstänkt daglediga herrar med fullproppade varukorgar. 5 % är ändå 5 %, och onsdagar är ju lika bra att handla på som alla andra dagar.

Hur som helst, det är bara att gilla läget. Och så illa är det inte, för det är ju inte alla förunnat att kunna ta en onsdagssemla till förmiddagskaffet kl 12!

Och ja. Det blir nog en stund på gymmet i eftermiddag. För det där med semlan …

Att bli med katt

Ibland förändras livet, hastigt och obönhörligt. Som för drygt en månad sedan när Boris, en äldre kattherre, oplanerat flyttande in. Helt obekanta var vi inte, för Boris hade jag träffat många gånger hemma hos min mor Anna-Lisa. Han och hon var liksom ett par, och hade varit det i ett drygt decennium.

Men när Anna-Lisa, kanske inte överraskande men ändå oväntat, avled i mitten av mars – hon blev över 92 år – stod Boris plötsligt utan matte. Han kunde ju inte bo kvar ensam i lägenheten, utan måste få ett nytt hem. Lösningen blev att han fick flytta hem till oss. Det fanns liksom inget att välja på. Trots att jag sagt och tänkt: aldrig katt!

Boris är en stillsam och sansad äldre kattherre. Snäll och sympatisk. Möjligen lite väl matglad och långhårig. Enligt stamtavlan heter han Upsy-Daisys Elmo (eller något annat konstigt), men det är ju bara obegripligt och jobbigt att säga. Boris är bättre, det går att säga både snällt och argt! Men hans egentliga, outgrundliga ”kattiska” namn – för som T.S. Eliot skriver i ”De knepiga katternas bok” har katter alltid sådana! – det behåller han för sig själv.

Så Boris har nu fått en ny människofamilj. Med det också nya rutiner. Inte mat när det börjar kurra i magen, utan en strikt ranson som portioneras ut 3-4 gånger om dagen. Resultat har redan börjat märkas. Men så var det pälsen, den var inte bara tjock utan hade också blivit tovig (bilden ovan är några år gammal). Så veterinären tyckte det var lika bra att ta till ett radikalt grepp: lejonklippning.

Och det blev stiligt, fast väldigt annorlunda! All päls förutom huvud, tassar och svansspetsen är borta! Som tur var fick Boris fick inte det mentala sammanbrott jag befarat, (men det är nog en projektion av egna traumatiska upplevelser efter besök hos klippglada frisörer). Möjligen var Boris lite förundrad av sin nya ”look”. Kanske tänkte han i sitt stilla sinne i enlighet med gammelmattes devis: ”det ordnar sig alltid!” Och det gör det, för pälsen är på god väg att växa ut.

Ja, Boris har också börjat vänja sig vid sin nya tillvaro. Och säger man att en katt ”har börjat vänja sig” så innebär det, ja, det vet ju alla, att det är katten som tagit över. Och fått de där människorna som vänligt kommer med mat (om än inte så ofta eller den mängd som önskat), som håller rent på toaletten, som klappar och kliar i utbyte mot ett mjukt purrande läte, och som på en massa andra sätt anpassar sig till kattens behov. Frukost bör till exempel serveras i gryningen, helst redan kl 04.30.

Sen kan man ju intala sig och tro något annat – men vad bryr sig katten om det? För katter går som T.S. Eliot skriver alltid sina egna, ibland outgrundliga vägar. Därför präglas samspelet mellan katt och människa lika mycket av kattens villkor som människans. Ja, det är bara att acceptera. Så när det gäller konsten att umgås med en katt, gäller det att ha T.S. Eliots ord i minnet:

Betänk först dessa ord en stund:
EN KATT ÄR INTE SOM EN HUND.

Sammelsurium

Sammelsurium, ett mjukt och vackert ord. Känns självförklarande, det handlar om något tilltrasslat. Men det är också titeln på en bok av Ulf Linde. Den är, samtidigt, klargörande – och tilltrasslande! Det är reflektioner kring något som förefaller enkelt, men som är mer komplicerat än man kan tro: seende i allmänhet och särskilt i betraktandet av konst.

Boken handlar om mötet mellan de föreställningar och förväntningar tanken beredvilligt tillhandahåller, och de synintryck ögat registrerar – och hur vi ska förstå detta möte. Ibland kan dessa möten mellan fantasi och optik, som Linde skriver, ges liv och beröra oss – bara genom förändring av ett endaste pennstreck.

I en reflektion kring en modellteckning skriver han att: ”när jag hemkommen såg igenom teckningarna såg jag att de var stendöda, påstridiga och osäkra. Så jag började sudda ut de värsta fadäserna. Och plötsligt blev en av teckningarna långt bättre än jag hoppats. Där var hon! … Jag hade suddat bort några streck, ändå hade något lagts till.”

Vad är då ögats, och vad är hjärnans roll i synupplevelser? Vad händer när det konkreta (intrycken) möter det abstrakta (idén, föreställningar, förväntningar). Linde citerar Ludwig Wittgenstein: ”Det är som om en föreställning kom i beröring med synintrycket och för en stund dröjde där”. Något visar sig i bilden, framträder för ett ögonblick. Liv.

Bilder är aldrig ”bara” bilder, neutrala, avbildande en objektiv verkligheten ”som den är”. Seende är något vi lärt oss. På den grunden lyfts vissa element fram, andra hamnar i skymundan. Där finns också annat, bildens och betraktandets outtalade premisser och dolda antaganden. Seendets utmaning ligger i att blicka bakom det uppenbara, att ”se” det icke utsagda. Det krävs för att en bild, eller för all del en text, ska få liv, beröra. Konsten måste, som Linde skriver ”nå hela människan, inte bara ögat och förnuftet”.

Enkelt, kristallklart? Eller bara ett sammelsurium …

Bokrea längs linje 17

Böcker, riktiga böcker, tryckta på papper och inbundna i mjuka eller hårda band, är något speciellt. Man kan hålla i dem, bläddra, läsa några rader här och där, liksom lyssna på texten – är det här något som intresserar mig? Och samtidigt ana den möda författaren lagt ner på att forma sina ord till text. Och förstås inte bara författaren, utan också förlagen och alla de som sett till att text blivit till bok.

Idag virvlar texter av olika slag förbi, många elektroniskt. Ändå är böcker, riktiga böcker, något speciellt. Särskilt när det är dags för årets bokrea i slutet av februari. Då kryper bokälskarna fram och samlas i BOKHANDELN. Och faktiskt – det finns några riktiga boklådor kvar. Allt är inte bara Bokus eller Adlibris, där man får vänta en massa dagar innan messet kommer att det finns ett paket att hämta på Ica eller i tobakshandeln. Böcker som vilken postordervara som helst!

Söderbokhandeln på Götgatan är en RIKTIG bokhandel. Jag passerar den på väg från Södra station mot Slussen efter ett besök på Södertörn. Här finns bara böcker, hela väggarna är fyllda ända upp till taket. Stegar krävs för att nå de översta! Lite diskret jazzmusik i bakgrunden. Och så människor som rör sig stillsamt i jakt på ord som väntar på att bli lästa.

Gillar man att läsa är det förstås uteslutet att gå in här och komma ut tomhänt! Totalt omöjligt. Men det gäller att att botanisera i bokhögarna, hitta det som kan locka till läsning. Kanske inte omedelbart, för riktiga böcker kan sparas för läsning vid ett senare tillfälle. När tiden finns och lusten faller på.

Så mitt besök i Söderbokhandeln resulterade i en bokskörd. Lite skönlitteratur, några essäböcker och biografier. Ett urvalskriterium blev att främst välja tunna böcker. För i utbudet fanns ett oroande stort antal VÄLDIGT tjocka böcker. Värst är nog Jörn Donners ”Mammut”. Kanske intressant, ett smakprov på texten antydde det, men över 1000 sidor lockar inte riktigt. Så den fick ligga kvar, boken ska ju bäras hem och få plats i redan överfulla bokhyllor …

Det är lätt att producera text nuförtiden, mycket blir publicerat. Kanske alltför lätt och alltför mycket. Den gamla tekniken, där papper och penna eller skrivmaskin var de främsta författarhjälpmedlen, hade nog en återhållande effekt både på utbud och produktion av böcker. Livslängden på böcker har också förkortats drastiskt: redan på årets rea hittar jag sista delen i Augustpristagaren Kristina Sandbergs Liv till varje pris – utgiven förra året! Varför köpte jag den – dyrt – i bokklubben? (För att jag missade att avbeställa, förstås.) Men också det motsatta gäller. På rean finns billiga nyutgåvor av klassiska titlar. Ulysses av James Joyces är en, Shakespeares samlade verk en annan (båda tjocka).

Också bokreans livslängd har förkortats. För när årets rea är slut, då blir det förstås rea på rea. Böckerna ska bort. Snabbt. Det handlar om ekonomi och lagerhållningskostnader. Annat var det i mitten på 1970-talet. Jag bodde då i Hammarbyhöjden. Vid det lilla torget där T-banan stannar fanns samhällsservice av olika slag: livsmedelsaffärer, konditori, färghandel, apotek – och så både bibliotek och en bokhandel. Var man på jakt efter titlar som hade varit med på förra årets bokrea, eller ännu tidigare – ja, då var bokhandelns källare en veritabel guldgruva! Där, bland husets stamledningar, hittade jag nästan hela Lars Ahlins författarskap. Jag köpte billigt och läste.

Idag har det lilla torget ändrat karaktär. Bokhandel och bibliotek är sen länge borta. Konditoriet har blivit ett latte-ställe, och där färghandeln låg finns en pizzeria. Men även om det mesta är förändrat, så går fortfarande tunnelbanan, linje 17, förbi. Det är bara att kliva på, åka fyra stationer till Medborgarplatsen, för att sen vandra Götgatan mot Söderbokhandeln. Men hur det ser ut i deras källare, det vet jag inte …

Borg, Hägglund & Shakespeare

”Får jag bli din Anders Borg?” utbrister Andreas Bleek af Noosen plötsligt i Shakespeares Trettondagsafton. Och fortsätter med att fråga om han får föreslå den han riktar sig till, kammarjungfrun Maria (Nilsson!), till ersättare för Göran Hägglund nu när posten som partiledare för Kristdemokraterna är ledig. Andreas är till och med beredd att ge henne ”en kvinnlig Guldbagge för bästa manliga huvudroll”, eller hur det nu var. Allt för att visa uppskattning för Marias påhittighet när det gäller att driva med den självgode hovmästaren Malvolio.

Teaterns värld är magiskt mångtydig. Full av gyckel och spel, drömmar och förväntningar, tvära kast där sken och verklighet blandas och glider samman. Världen är inte vad den synes vara, samtidigt som skenet är det enda som finns. Precis som det är. Och det gäller inte minst en förväxlingskomedi som denna – ”life is a carnival”.

På scenen (och i salongen) är tiden upphävd, åtminstone för några timmar. I Dramatens uppsättning befinner vi oss mestadels i Shakespeares 1600-talsvärld, vi förs dit genom scenografi och fantastiska kostymer, för att genom några rappa repliker plötsligt förflyttas tillbaka till nuets värld. Tiden överbryggas sömlöst, binds för ett ögonblick samman. Vi är där, och plötsligt talar rollgestalterna som de vore här.

Men hur visste Shakespeare att det vi kunde läsa på kvällstidningarnas tidningslöpsedlar för några dagar och veckor sedan passade så bra in i hans pjäs? Förstås inte, det har vävts in av regissör och skådespelare, i det här fallet Andreas T Ohlsson, i rollen som sin namne ”Bleek af Noosen”. I uppsättningen finns också många andra fina rollprestationer, Lindy Larsson som narren, och med Sofia Pekkari, Björn Granath, Jennie Silverhielm i andra roller. Men framför allt är det ett fint ensemblespel där musik, sång, dräkter och scenografi tillsammans skapar stämning.

Vad skulle Shakespeare ha tänkt om detta, kanske vän av ordning undrar? Ja, i England hade en sådan här uppsättning nog inte alls kunnat göras, där ska Shakespeare spelas ”enligt originalet”. Men, hade William S kunnat göra en resa i tid och rum till vår tid och Dramaten, tänker jag att han skulle ha bejakat infallen och tilläggen. Särskilt i ett gyckelspel som Trettondagsafton ligger det nog också nära det sätt som pjäser spelades på Shakespeares tid, med referenser och ironier till sin samtid. Det är också på det sättet som teater blir på allvar och berör.

Teater är en spegel som genom förvrängningar visar hur vi lever. Också politiken har ju sina roller, sitt maktspel och sina intriger och är på det sättet (men absolut inte enbart eller ens främst) också ett slags teater. Det, och mycket annat, visste Shakespeare, och det är därför som Anders Borg, Göran Hägglund – om än för en kort sekund – kan få finnas med i en replik på scenen. Kanske är de på väg till Dramaten för att se uppsättningen av Trettondagsafton, vem vet? Det är den värd.

Men se den på lek. För trettondagsafton, kan man läsa i programmet, står för en period av skämt och glam, utklädsel och lek, eller som en kommentator en gång uttryckte det: ”general silliness”. Där allt som skapas är fantastiskt, men samtidigt i sig själv en fantasi. Precis som teater alltid är. I alla fall om det är teater på riktigt!

Havet sjosar

”Sjosar”, googlar man på begreppet får man 397 totalt oanvändbara träffar tillsammans med frågan om man egentligen sökte på ”skjutsar”. Inte heller SAOL (Svenska Akademins ordlista) ger något resultat.

Ändå finns ordet, om än som ett lokalt uttryck. Innebörden antyds av rubriken, det har med havet att göra. ”Sjöar” ligger nära till hands, det är ljudet av ”gammal sjö” (också det ett speciellt uttryck) som rullar in mot stranden. Det dånar, bråkar och låter när dyningarna, gång på gång, bryts mot stenstranden. Ungefär som när man säger ”sjosar”, utdraget med långt o, och rytmiskt. Ett vackert ord.

Havet är inte bara vatten och fria siktlinjer. Det är också lika mycket ljud. Ljud av vatten i rörelse, vind som viner, ändrar riktning, emellanåt fläktar stilla. Ibland, om än bara för en kort stund, kan havet tystna. En tystnad som innesluter, överraskar. I sjöröken hörs röster, en segelbåt rör sig sakta. Och så ljuset som skiftar med dagen.

I horisonten möts himmel och hav, vid kusten land och vatten. De utgör gränser som formar havets uttryck. Alltid skiftande, ändå alltid samma hav.

Latte och ”lats”

Latte vet alla vad det är, kaffe utspätt med mjölk. Och med lite mindre mjölk blir det cappuccino eller varför inte en machiato? Men begreppen betecknar inte bara något, de leder oss också in i en fysisk värld och en kultur. Latte och espresso (för dem som gillar det bättre) hör hemma i cafévärlden med sina roller och stereotypiska beteenden, i en miljö där kaffemaskiner pyser och med baristas som gör tjusiga figurer i mjölkskummet. Alla vet nog.

Men ”lats”, vart leder det oss? Ja, inte till caféet och cafékulturen, utan till en annan institution som gjort allt snabbare insteg i vardagslivet – till gymmet. Också det en plats med sina ritualer, rutiner, beteendemönster – och maskiner. Och ”lats” (ordet har latinska rötter), som här leder oss in i den världen står för den maskin som tränar Latissimus Dorsi. Det är en av kroppens största muskler, den löper snett över ryggen. Maskinen finns till höger.

Att träna har blivit en del av det vardagslivet, och som sådant signalerar det också att man ”hänger med”. Men det är inte bara modernt och fysiskt sunt, det kan också vara lite intellektuellt stimulerande att gå på gym. Det ger möjlighet att i det lilla (och lite i skymundan) studera och reflektera kring människors beteenden och handlingar.

Det är olika slags människor man ser på gymmet, unga och gamla, män och kvinnor, vältränade och så vi andra. Och gymmet befolkas av olika sorts folk vid olika tidpunkter. På lunchtid är det fullt av stressade personer, en del kommer kostymklädda, som i stället för mat tar ett träningspass och sedan återvänder till de närbelägna kontoren. Också timmarna efter kl 17 är det fullt, här trängs unga kvinnor i pastelliga träningskläder på löpbanden.

Och däremellan? Jag här möter vi de ”daglediga”, ett bra ord för oss som lämnat arbetslivet och som inte längre har några plikter – utom mot oss själva. Åldern är lite högre, besökarna färre och mer blandade. Ofta män, och en del har nog hållit på med sådant här tidigare; här är det bänkpress och andra muskelförstärkande övningar som gäller!

Gym-kulturen, som blivit en industri, präglar inte bara oss som tränar, den har också skapat nya företag, arbetstillfällen och roller. Bland besökarna – som ofta kallas ”kunder” och som samtidigt är ”medlemmar” – rör sig PT (personliga tränare, förstås) som diskret instruerar, stöttar och peppar. Ibland leder de gruppträningspass, Zumba och annat där musiken dånar.

Även om det är fullt på gymmet är man ändå ensam där, fast på ett speciellt sätt. Visst noterar man de som tränar samtidigt, och tar hänsyn när man förflyttar sig mellan olika redskap. Men man tar inte kontakt, pratar inte annat än det allra mest nödvändiga. Alla är där samtidigt, ändå är alla i sin egen lilla värld. Kanske, efter sådär två-tre månader, kan det bli en lite försynt antydan till huvudnickning, eller till och med ett ”hej” som bekräftar att vi har visst sett varandra här förr. Mer än så blir det inte.

Som ofta är det också lätt att tro att det vi gör idag, som att gå på café eller på gym, är något nytt. En del av nutiden, en ny unik och modern företeelse. Men så är det inte, det är nog mest formerna och uttrycken som förändrats. Att caféer funnits under lång tid, det vet vi. Men faktiskt också gym. För den som vill få en illustration av hur det kunde vara förr på gym rekommenderar jag en titt på senare delen av en stumfilm från 1925 betitlad ”Redskap för motion och avmagring”.

Samma typ av maskiner, samma roller. Men klädkoden var annorlunda, det medges! Och syftet med träningen var nog anpassad till dåtidens behov. Spola fram ca 9 minuter i filmen om intresse saknas för utegymnastik och friidrott. För sånt har ju inget på gymmet att göra!

PS. Om länken ovan inte fungerar är den fullständiga adressen: http://filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=304&returnurl=http://filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3dRedskap%2bf%C3%B6r%2bmotion%2boch%2bavmagring%26categoryid%3d14.

Om fotnoter, boktitlar och bokomslag

Den akademiska världen är, precis som alla andra, speciell. Full med frågor som kan uppfattas alienerande och betydelselösa, men som också kan engagera och skapa kontroverser. Hit hör frågor som rör vetenskaplig formalia, exempelvis frågan om litteraturhänvisningar ska göras i fotnoter eller i parenteser (Oxford eller Harvard?). En annan aspekt rör boktitlar och utformning av bokomslag. Hur ska de utformas så att bokens idé och innehåll går fram?

Att formalia och grafisk design av bokomslag kan skapa mer eller mindre affekterade diskussioner kan förklaras på olika sätt. Eftersom det rör frågor som ligger utanför det vetenskapliga arbetets egentliga resultat, är det fritt fram för tycke och smak – åtminstone så länge som det finns någon form av konsistens i galenskapen, ska tilläggas. Kanske är det också så att när man som författare har lämnat sakframställningens domän, kommit till korrekturomgångarna och befinner sig på skrivprocessens upplopp, då finns det – äntligen! – både utrymme för och behov av att lufta alla undertryckta uppfattningar och tyckanden. Låta sina favoritidéer blomstra fritt.

Vad kan då vara mer upplagt för kontroverser än designen av omslag för en bok om fotnoter (och annan formalia)? Ska det vara ett strikt och snustorrt omslag som betonar fotnoteriets lätt nördiga karaktär? Eller ska man välja en grafisk design som signalerar modernitet och dynamik? Det här har sin betydelse, för behandling av referenser och annan formalia är ju en viktig del i det vetenskapliga hantverket, inte bara trista och petimeteraktiga krav som måste efterlevas.

Viktig är också hur boktiteln samspelar med den grafiska utformning. Är det titeln, dvs. texten som är betydelsebärande för att ge en uppfattning om bokens innehåll ? Eller är det grafiken som ska ge en, kanske inte helt tydlig, men intresseväckande idé om innehållet? Vanligt är också att boktitlar består av en huvudtitel och en undertitel, och mellan dem kan det finns större eller mindre kontraster. Ibland är ju huvudtiteln mer illustrativ, det gäller att göra ett anslag och skapa nyfikenhet, samtidigt som den lite tråkiga undertiteln kanske bäst beskriver bokens egentliga innehåll.

För att öka komplexiteten ytterligare kan man fundera kring hur ord och bild, titel och illustration förhåller sig till varandra? Ska det vara i form av metonymi, där en bild konkret illustrerar det titeln utsäger, och det som läsaren alltså redan vet? Eller ska det vara i form av en synekdoke, där en detalj exemplifierar helheten? Och kanske kan det till och med vara så att bokens huvudtitel speglar, och därmed ger en ledtråd till hus illustrationen kan förstås?

Ett konkret exempel på sådana här funderingarna är omslaget till ”Vidga vetandet. En introduktion till samhällsvetenskaplig forskning” (Studentlitteratur 2014). Den mångtydiga omslagsbilden (här beskuren), är betydelsebärande och får ett slags uttolkning i bokens huvudtitel. Men det är undertiteln som säger vad boken handlar om. Min, formgivarens och bildskaparens (Birgitta Samuelsson) förhoppning är förstås att alla tre elementen samspelar till en helhet.

Men lätt att få till det var det inte, och resultatet är öppet för tolkning och bedömning. Därför ser jag med spänning fram mot utformningen av omslaget till en bok om fotnoter och annan formalia av Anna Götlind och Magnus Linnarsson som kommer på Studentlitteratur i vår: ”Konsten att skriva en fotnot. Vetenskaplig formalia för humanister”. Här gäller det verkligen att balansera och hur det blir återstår att se, uppfattningarna är som alltid delade! Men att fotnoter och annan formalia, liksom boktitlar och bokomslag är viktiga, det är nog alla författare överens om. Och det är ju en bra grund att börja, eller kanske fortsätta, diskussionen …

August Theodor på Ekots 10-nyheter

August Theodor var min mormorsfar, född 1854 och död 1941. Jag har förstås aldrig träffat honom. Däremot finns en bild från våren/sommaren 1947 där jag (lite motsträvigt) sitter i min mormorsmors, Christina Gustavas knä. Bilden är tagen ute på Smedstorp, Färingsö, där de hade sina rötter, och där de bodde från början av 1900-talet och resten av sina liv.

Om August Theodor visste vi lite. I släkten sades det att han var ”hittebarn”. Det lät ju lite sorgligt, men också spännande. Någon hade hört någon sägas att August Theodor hade hittats i en korg, klädd med fint tyg, någonstans i närheten av Drottningholms slott. Det gav utrymme för tankar, spekulationer och fantasier…

Förstås hade August Theodor föräldrar och efterforskningar visade att de kunde identifieras. Det var ”bara” att gå till kyrkobokföringen, hans dödsdag och platsen där han bodde var ju känd. Därifrån gick det att nysta vidare.

Men hur hade berättelsen om att han var hittebarn uppstått? Och hur kom det sig att berättelsen om August Theodor hamnade på Ekots 10-nyheter för några veckor sedan? Någon känd person var han ju rakt inte, hans föräldrar var statare visade det sig, och i släkten visste vi ju inte mycket om honom, i alla fall inte hans tidiga år.

Svaret på frågorna är: mikrohistoria. För när Anna Götlind fick höra berättelsen om honom gick hon, nyfiken mikrohistoriker som hon är, på spaning i arkiven. Och på den vägen uppdagades en berättelse som inte bara handlar om de tidiga åren i August Theodors liv, utan också belyser lite av hur dåtidens samhälle fungerade. August Theodor var inte ett hittebarn, däremot hade han som 6-åring blivit föräldralös, och utan andra syskon eller anhöriga placerats som sockenbarn ute på Lovön (där Drottningholms slott ligger). Men att han var sockenbarn visste vi inte, och kanske inte heller han själv. Hur kunde han minnas sina föräldrar, och hur kunde han få tag på information om sitt ursprung i det jordbrukssamhälle han växte upp och levde i? Det känns märkligt att vi idag, med digitala arkiv lätt tillgängliga på Internet, troligen vet mer om hans tidiga år än vad han själv gjorde.

Som historievetenskapligt perspektiv är mikrohistoria också intressant. Här är det den enskilda, alldagliga och ofta obemärkta människan – inte kungar, adelsmän, industribaroner och annat ”fint folk” – som står i centrum och bildar utgångspunkt för historieskrivningen. Plötsligt kommer det förflutna nära, i blixtbelysning, och får en relevans också för oss i nuet. För ensamma, föräldralösa barn finns också idag. Ibland hör vi talas om dem som ”ensamkommande flyktingbarn”. Hur tar vi hand om dem, och hur tog man på 1860-talet i Sverige hand om ett föräldralöst barn?

Mikrohistoria är ett sätt att skriva historia som alltfler intresserar sig för. ”Den senaste trenden i historieforskningen”, som det sades i Ekots 10-nyheter torsdagen den 22 januari. Ett lite längre inslag sändes senare samma dag i Vetenskapsradion historia, där Anna berättar lite mer om det som är känt August Theodors tidiga år. Och det var förstås därför som August Theodor hamnade på Ekot, insprängt mellan andra nyheter: om krisen i Ukraina, sjuksköterskor i Boden, och E-cigaretter. Världen förändras. Och ändå finns sådant i människors liv som är likt.

August Theodors livsöde är intressant, det belyser olika aspekter både i dåtidens och dagens samhälle. Lyssna gärna genom att klicka på länkarna. Mer mikrohistoriska uppdateringar kommer i bloggen!