Sammelsurium, ett mjukt och vackert ord. Känns självförklarande, det handlar om något tilltrasslat. Men det är också titeln på en bok av Ulf Linde. Den är, samtidigt, klargörande – och tilltrasslande! Det är reflektioner kring något som förefaller enkelt, men som är mer komplicerat än man kan tro: seende i allmänhet och särskilt i betraktandet av konst.
Boken handlar om mötet mellan de föreställningar och förväntningar tanken beredvilligt tillhandahåller, och de synintryck ögat registrerar – och hur vi ska förstå detta möte. Ibland kan dessa möten mellan fantasi och optik, som Linde skriver, ges liv och beröra oss – bara genom förändring av ett endaste pennstreck.
I en reflektion kring en modellteckning skriver han att: ”när jag hemkommen såg igenom teckningarna såg jag att de var stendöda, påstridiga och osäkra. Så jag började sudda ut de värsta fadäserna. Och plötsligt blev en av teckningarna långt bättre än jag hoppats. Där var hon! … Jag hade suddat bort några streck, ändå hade något lagts till.”
Vad är då ögats, och vad är hjärnans roll i synupplevelser? Vad händer när det konkreta (intrycken) möter det abstrakta (idén, föreställningar, förväntningar). Linde citerar Ludwig Wittgenstein: ”Det är som om en föreställning kom i beröring med synintrycket och för en stund dröjde där”. Något visar sig i bilden, framträder för ett ögonblick. Liv.
Bilder är aldrig ”bara” bilder, neutrala, avbildande en objektiv verkligheten ”som den är”. Seende är något vi lärt oss. På den grunden lyfts vissa element fram, andra hamnar i skymundan. Där finns också annat, bildens och betraktandets outtalade premisser och dolda antaganden. Seendets utmaning ligger i att blicka bakom det uppenbara, att ”se” det icke utsagda. Det krävs för att en bild, eller för all del en text, ska få liv, beröra. Konsten måste, som Linde skriver ”nå hela människan, inte bara ögat och förnuftet”.
Enkelt, kristallklart? Eller bara ett sammelsurium …
Ordvändningar 