Ibland förändras livet, hastigt och obönhörligt. Som för drygt en månad sedan när Boris, en äldre kattherre, oplanerat flyttande in. Helt obekanta var vi inte, för Boris hade jag träffat många gånger hemma hos min mor Anna-Lisa. Han och hon var liksom ett par, och hade varit det i ett drygt decennium.
Men när Anna-Lisa, kanske inte överraskande men ändå oväntat, avled i mitten av mars – hon blev över 92 år – stod Boris plötsligt utan matte. Han kunde ju inte bo kvar ensam i lägenheten, utan måste få ett nytt hem. Lösningen blev att han fick flytta hem till oss. Det fanns liksom inget att välja på. Trots att jag sagt och tänkt: aldrig katt!
Boris är en stillsam och sansad äldre kattherre. Snäll och sympatisk. Möjligen lite väl matglad och långhårig. Enligt stamtavlan heter han Upsy-Daisys Elmo (eller något annat konstigt), men det är ju bara obegripligt och jobbigt att säga. Boris är bättre, det går att säga både snällt och argt! Men hans egentliga, outgrundliga ”kattiska” namn – för som T.S. Eliot skriver i ”De knepiga katternas bok” har katter alltid sådana! – det behåller han för sig själv.
Så Boris har nu fått en ny människofamilj. Med det också nya rutiner. Inte mat när det börjar kurra i magen, utan en strikt ranson som portioneras ut 3-4 gånger om dagen. Resultat har redan börjat märkas. Men så var det pälsen, den var inte bara tjock utan hade också blivit tovig (bilden ovan är några år gammal). Så veterinären tyckte det var lika bra att ta till ett radikalt grepp: lejonklippning.
Och det blev stiligt, fast väldigt annorlunda! All päls förutom huvud, tassar och svansspetsen är borta! Som tur var fick Boris fick inte det mentala sammanbrott jag befarat, (men det är nog en projektion av egna traumatiska upplevelser efter besök hos klippglada frisörer). Möjligen var Boris lite förundrad av sin nya ”look”. Kanske tänkte han i sitt stilla sinne i enlighet med gammelmattes devis: ”det ordnar sig alltid!” Och det gör det, för pälsen är på god väg att växa ut.
Ja, Boris har också börjat vänja sig vid sin nya tillvaro. Och säger man att en katt ”har börjat vänja sig” så innebär det, ja, det vet ju alla, att det är katten som tagit över. Och fått de där människorna som vänligt kommer med mat (om än inte så ofta eller den mängd som önskat), som håller rent på toaletten, som klappar och kliar i utbyte mot ett mjukt purrande läte, och som på en massa andra sätt anpassar sig till kattens behov. Frukost bör till exempel serveras i gryningen, helst redan kl 04.30.
Sen kan man ju intala sig och tro något annat – men vad bryr sig katten om det? För katter går som T.S. Eliot skriver alltid sina egna, ibland outgrundliga vägar. Därför präglas samspelet mellan katt och människa lika mycket av kattens villkor som människans. Ja, det är bara att acceptera. Så när det gäller konsten att umgås med en katt, gäller det att ha T.S. Eliots ord i minnet:
Betänk först dessa ord en stund:
EN KATT ÄR INTE SOM EN HUND.
Ordvändningar 