”Får jag bli din Anders Borg?” utbrister Andreas Bleek af Noosen plötsligt i Shakespeares Trettondagsafton. Och fortsätter med att fråga om han får föreslå den han riktar sig till, kammarjungfrun Maria (Nilsson!), till ersättare för Göran Hägglund nu när posten som partiledare för Kristdemokraterna är ledig. Andreas är till och med beredd att ge henne ”en kvinnlig Guldbagge för bästa manliga huvudroll”, eller hur det nu var. Allt för att visa uppskattning för Marias påhittighet när det gäller att driva med den självgode hovmästaren Malvolio.
Teaterns värld är magiskt mångtydig. Full av gyckel och spel, drömmar och förväntningar, tvära kast där sken och verklighet blandas och glider samman. Världen är inte vad den synes vara, samtidigt som skenet är det enda som finns. Precis som det är. Och det gäller inte minst en förväxlingskomedi som denna – ”life is a carnival”.
På scenen (och i salongen) är tiden upphävd, åtminstone för några timmar. I Dramatens uppsättning befinner vi oss mestadels i Shakespeares 1600-talsvärld, vi förs dit genom scenografi och fantastiska kostymer, för att genom några rappa repliker plötsligt förflyttas tillbaka till nuets värld. Tiden överbryggas sömlöst, binds för ett ögonblick samman. Vi är där, och plötsligt talar rollgestalterna som de vore här.
Men hur visste Shakespeare att det vi kunde läsa på kvällstidningarnas tidningslöpsedlar för några dagar och veckor sedan passade så bra in i hans pjäs? Förstås inte, det har vävts in av regissör och skådespelare, i det här fallet Andreas T Ohlsson, i rollen som sin namne ”Bleek af Noosen”. I uppsättningen finns också många andra fina rollprestationer, Lindy Larsson som narren, och med Sofia Pekkari, Björn Granath, Jennie Silverhielm i andra roller. Men framför allt är det ett fint ensemblespel där musik, sång, dräkter och scenografi tillsammans skapar stämning.
Vad skulle Shakespeare ha tänkt om detta, kanske vän av ordning undrar? Ja, i England hade en sådan här uppsättning nog inte alls kunnat göras, där ska Shakespeare spelas ”enligt originalet”. Men, hade William S kunnat göra en resa i tid och rum till vår tid och Dramaten, tänker jag att han skulle ha bejakat infallen och tilläggen. Särskilt i ett gyckelspel som Trettondagsafton ligger det nog också nära det sätt som pjäser spelades på Shakespeares tid, med referenser och ironier till sin samtid. Det är också på det sättet som teater blir på allvar och berör.
Teater är en spegel som genom förvrängningar visar hur vi lever. Också politiken har ju sina roller, sitt maktspel och sina intriger och är på det sättet (men absolut inte enbart eller ens främst) också ett slags teater. Det, och mycket annat, visste Shakespeare, och det är därför som Anders Borg, Göran Hägglund – om än för en kort sekund – kan få finnas med i en replik på scenen. Kanske är de på väg till Dramaten för att se uppsättningen av Trettondagsafton, vem vet? Det är den värd.
Men se den på lek. För trettondagsafton, kan man läsa i programmet, står för en period av skämt och glam, utklädsel och lek, eller som en kommentator en gång uttryckte det: ”general silliness”. Där allt som skapas är fantastiskt, men samtidigt i sig själv en fantasi. Precis som teater alltid är. I alla fall om det är teater på riktigt!
Ordvändningar 